Behind the curtains

Jag råkade se Zeitgeist efter ett någon bekant hade kallat den “intressant”. Utan vidare information om vad filmen handlade om så bänkade jag mig i förundran. Nu är det så att jag tycker en del konspirationsteorier är spännande ibland. Varför sköts JFK? Eller, för den delen, Palme? Har stormakternas underrättelsetjänster manipulerat politiken och affärerna i mindre länder?

Problemet som jag ser det är att de flesta konspirationsteoretiker har alldeles för höga förväntningar på intelligensen hos männen med makt. I de flesta fall är de styrande med stor sannolikhet för inbilska eller för upptagna med att sätta på sekreteraren för att kunna gå iland med världsomfattande och långsiktiga dolska planer.

Jag gissar att en hel del försök faktiskt har gjorts av olika regeringars spionorganisationer för att till exempel avsätta obekväma ledare eller underminera politiken i ett och annat latinamerikanskt land eller så, som i den dokumenterade Iran-Contrasaffären. Under det kalla kriget verkar det ha skett en hel del spel bakom kulisserna också här i Europa, det går att läsa i litteraturen om de avslöjade MI6-spionerna Burgess, Maclean eller varför inte Bergling som vi hade i Sverige. IB-affären är också ett dokumenterat fall av en liten, men för vissa en väldigt pinsam, konspiration som sprack.

Jag har också tyckt väldigt mycket om Davincikoden och en del andra böcker på liknande tema. Det är fascinerande att kunna utbrista “tänk om…!” och känna sig som om man för en stund genomskådat något stort och hemligt. När det gäller de religiösa källorna så ägnade kyrkofäderna en stor möda under flera hundra år åt att “rena” kristendomen från irrläror. Man hade stora kyrkomöten som finns dokumenterade där man bestämde hur Treenigheten och annat skulle tolkas. Orsakerna var sannolikt politiska, eftersom varianter på kristendomen som arianismen faktiskt hotade resterna av det romerska väldet och därför kejsarnas förmåga att hålla ihop imperiet.
Så man letade på ett högst pragmatiskt sätt upp och rensade ut personer och skrifter som inte passade in.
En hel del historiska skrifter gick förlorade och det är synd, då dessa hade kunnat kasta mer ljus över exempelvis kristendomens tidiga historia.

Men tillbaka till filmen. Det märktes ju snart att den var väldigt vinklad. Min förundran byttes snart i frågor. Frågorna ledde till irritation. Jag tycker inte om när någon drar igång en övertalningskampanj och överöser mig med bilder och påståenden i snabb följd även i de fall där jag i grunden håller med om andemeningen.

Alltså, om man inte har läst så mycket böcker, inte har orkat ta sig till källorna, och letar efter en förklaring på att världen är så förvirrande och stor, då fattar jag att man kan bli charmad av en film som denna.
Men jisses vilket pekoral.
Värre än ett amerikanskt valtal.
Och alla ogrundade påståenden, alla halvsanningar och faktafel!
Men tusentals människor verkar gilla att tro på Zeitgeist. Det finns också tusental, nej miljoner, som bekänner sig benhårt till den ena eller andra gudstron. Eller som tror att just deras ras är överlägsen och utvald och borde spöa skiten ur alla andra.

Det enda jag lärde mig av filmen var hur viktigt det är att man satsar på utbildning åt alla. Visst, inte fan tyckte jag det var så kul att läsa Aristoteles en gång men det gav perspektiv på historien. Man köper inte galna påståenden bara för att de är ett par tusen år gamla och halvdåligt dokumenterade. Man köper inte heller nya fabrikationer så lätt.

Losing a battle but winning the war

Piraterna har sålt sitt skepp för 60 miljoner. Vi vet inte så mycket mer, men vågorna går höga och vrålen från den upprörda hopen blir allt högre fastän ingen blir klokare av det.
Vad vet vi då?
GGF (som köparen heter) leds av nån sorts skojare, som haft skalbolag och annat om man får tro medierna. Förmodligen samma skrot och korn som Lundström som ju varit med i den inre kretsen av TPB och ställt upp med pengar. Inte det minsta upprörande alltså.

Pirate Bay kanske blir något annat nu, eller kanske inte. Det spelar inte så stor roll, för piraterna har alltid hittat nya vägar, nya interface, ny programvara eller nya protokoll för överföring. Egentligen tror jag att TPB vuxit sig för stora, fått ett slags monopol och därigenom dragit till sig lite väl mycket publicitet. Dags att lägga om kursen.

Vad köpet verkligen visar på är att det finns alltid nån som vill betala för ett känt varumärke. Och att rättegången och straffet därigenom blev ett tandlöst vapen mot piratrörelsen. Som avskräckande medicin så slog allt helt fel! Det finns numera inget som hindrar att du eller jag startar en piratserver; blir den för populär så att man får de galna vargarna efter sig så är det bara att göra som i resten av affärsvärlden: Sälja, betala böterna och ändå få massor av pengar över att starta något nytt med.

Så även om det vid första anblicken ser ut som om TPB förlorade slaget och sålde ut sig med svansen mellan benen, så tror jag det är precis tvärtom. En viktig delseger i det stora kriget om internet.

Om det blir TPB-gänget eller några andra eller du och jag som för utvecklingen vidare vet jag inte. Men det ska bli spännande.

Placeholder

Tjabba, jag har inte dött än. Ska skriva något vettigt nån dag snart. Det händer så mycket just nu, EU-valet (Arrr!) och en hel del mer introverta saker som rör sig i skallen också. En dag snart måste jag spotta ur mig det i form av bokstäver. Under tiden kan man läsa Fula Ediths mycket mer spännande blogg.

Humor

På ett sätt påminner nätfajten lite om tiden före franska revolutionen 1789. Det finns en stelbent, gammaldags maktstruktur som utmanas i grunden av uppstickarna som vill ha frihet, jämlikhet och cyberskap och även rätten att vara oförskämda mot etablissemanget. Då hette de Voltaire, Diderot, d'Holbach m fl och till skillnad från de flesta politiska skribenter här och nu så hade de humor.
De gav exempelvis ut den stora encyclopedin, som inte var vetenskapligt exakt på något vis utan mest innehöll raljerande sparkar mot de styrande. Polis, ordningsvakt med rätt att bruka våld. Se även gris, kunde det stå typ. Eller skulle ha stått ifall den hade getts ut idag. Och ja, dom fick sitta i finkan en del för det dom skrev. Eller gå i exil ett par år.

Några verkar ha fattat det där med humorn. Fredrik Strage till exempel. Och Hans P som skriver till Jan Guillou.

PS. Kommer ni ihåg vad som hände sen då? Klart som attan att det fria nätet är farligt och ska bort, bort.

Read my palm

Innan iphone, smartphone och allt vad det heter så fanns det handdatorer. Idag kostar en sån ett par hundra på blocket. Speciellt de äldre med LCD-skärm och inga färger. De elegantaste tycker jag gjordes av Palm. De har pekskärm och allt mellan två och 32 megabytes minne. De är urusla till film, bilder och musik. Meningen var mest att man skulle ha dem som kalender. I själva verket har de datakraft ungefär som en gammal Mac Classic och det går att fylla dem med program och filer. Det är inte så lätt att skriva bokstäver på dem. Men en sak är de helt bäst till: läsa text.

Text tar inget minne alls nästan. Text, som finns till exempel i romaner. Man får in kanske 20 romaner på en handdator med åtta meg minne. Tjugo tegelstensböcker i fickan!
Det roligaste är att läsa riktigt gammal litteratur på en sån här modern grej. Det blir så skönt anakronistiskt. Sherlock Holmes, Jules Vernes samlade verk, eller ganske riktigt oldschool som Platon. Lätt att hitta gratis hos Projekt Gutenberg. Modernare böcker finns lite varstans på fildelningsnätverken, varför inte t ex läsa Unni Drougges senaste som hon laddat upp på Pirate Bay (Eller vänta, det var en ljudbok. Men ändå.).
Typsnittet är tråkigt och formateringen blir inte den bästa. Men det har man glömt efter fem minuters läsning. Och ja, antagligen går det att göra samma sak med din senaste smarta telefon.

Catch 22

Det känns som det finns ett politiskt moment 22 i debatten. Kassettavgiften infördes ju en gång för att lugna ner upprörda röster. Det har länge talats om en liknande modell för dagens situation. En sorts höjd skatt som den som redan finns på tomma CD-skivor, kanske på all digital teknik, datorer, hårddiskar, bredbandsabonnemang. Några kronor per enhet skulle bli oerhörda belopp att lägga i STIM-kassan.

I den nyliberala ekonomin är det dock inte rumsrent att tala om skattehöjningar. Då blir man ju nästan kommunist som motverkar den fria företagsamheten.
Men, om man å andra sidan ska tillämpa ren marknadsekonomi på problemet så handlar det bara om en affärsidé som har slutat fungera. Och därigenom blir det inget att bråka om då det är marknadens egen sak att hitta säljbara produkter. Om man ska tänka marknadsekonomiskt alltså.

En global skatt på digitala varor och tjänster, yeah right att det skulle gå igenom. Fast jag skulle föredra den modellen bara man slutar strypa nätfriheten.

Idiots want to be free

För mig så är det viktigt med friheten på nätet. Jag har använt internet sedan innan folk började ha mailadresser, när man fortfarande kunde bli irriterad på att statliga myndigheter inte gick att nå med ett enkelt mail. Jag har fått vänner, blivit inspirerad, glad, bestört, arg, förbryllad ja vad som helst över sånt man stött på genom åren. Vi som höll på med det tidigt hade stora förväntningar. Det handlade om demokrati och fred, tanken att om bara alla människor på jorden lärde känna varann lite bättre så skulle det bli betydligt färre konflikter i framtiden. Vad vi inte trodde, var att det skulle bli en krämarnas marknad där kommersiella intressen satte upp murar och förbud.

Det kanske låter flummigt, men tänk. Aldrig förut i historien har det funnits ett blixtsnabbt nät för överföring av skrift, tal och media tillgängligt för alla. Vilken grej.

Information wants to be free. Denna gamla slogan som cyberpunkarna körde med. Fortfarande ett schysst ideal tycker jag. Och ett djupt demokratiskt sådant, som även har en baksida: att du och jag har rätten att utbyta trevliga demokratiska ideer medför även att de som inte tycker som oss ska ha samma rätt, även om det svider när en del dårar hojtar om vit makt och sånt i sina forum. Men sådan är världen.

Man hade väntat sig politiskt motiverade inskränkningar av Internet. Men inte här, utan i avlägsna totalitära stater. Här i vårt hörn av världen vet de styrande att det vore politiskt självmord att censurera obekväma åsikter. Men jag tror ändå att nätet är en nagel i ögat på vissa som är för en starkare kontroll av medborgarna. Så oerhört bekvämt då, att den förfördelade medieindustrin skapar handlingsutrymmet som krävs för att dra åt snaran.

Ska det fria Internet bli endast en historisk parantes, innan vi går tillbaka till invanda spår? Eller är det en kraft som är här för att stanna och som lyckligtvis är bortom all kontroll? Det här handlar om mycket, mycket mer än vilka låtar som laddas ner av femtonåringar.

Jag kan bränna den om du vill

Jag tänker på att den stora revolutionen med det digitala tjohejset inte är att man kan titta på youtube eller blogga. Det häftiga är att man kan göra kopior av allt som kommer i närheten av ens hårddisk. Tänk efter. Det är en helt historisk jävla grej! Alltid tidigare har det varit förenat med krångel och en viss arbets- och transportinsats när man ville sprida kultur, media och ideer. But no more.

Man kan numera ha kvar kakan OCH äta den, utan att ens bli trött i benen. Man kan författa en dikt och sprida den till 2000 mailboxar i världen medan man dricker en kopp kaffe. Man kan också ta nån annans dikt och göra samma sak med. Det är helt okej! Man stjäl inte, man gör en till, eller tvåtusen. Det enskilda exemplaret är betydelselöst i en filkopierande värld. Det viktigaste är att kreatören blir läst, sedd eller hörd av så många som möjligt.

Till slut kommer alla nog att enas om att det är en bra sak. Man kommer att skratta åt den föråldrade medieindustrins försök att vrida klockan tillbaka.

Domen mot Pirate Bay

30 mille i böter och ett helt år i finkan?! Jösses.

Okej, ta ett djupt andetag. Sådär. Ta ett steg tillbaka. Vad är det vi pratar om egentligen? Och vems fel är det?

För länge länge sen i en galax långt långt borta, fanns det inte så många datorer. De få som fanns var stora som elefanter och kostade femton VD-årslöner. De fanns a) på universitet och b) på militärbaser. Så kom man på att man kunde koppla ihop dem med varandra över långa distanser för att utbyta information, missilbanor och ekivåka vitsar. Militärerna var oroliga för att nätverket skulle vara känsligt för attacker och organiserade det därför så att varje knutpunkt var oberoende och alltihop fick en ganska anarkistisk struktur.

Snabbspola några år, och in på banan kommer en massa små effektiva hemdatorer som hamnar i varje hem. Samtidigt skedde en revolution inom media - några av jättarna i branschen totade ihop den digitala CD-skivan som den nya bäraren av inspelade verk. Detta var på 80-talet. Man hade alltså redan då ett världsomspännande nätverk av datorer, ännu ganska långsamt, och ett digitalt (dvs. kopierbart) medium för musik och så småningom också film. I de tidiga BBS:erna på internet skedde redan då en piratverksamhet eftersom datanördarna ville vara hjälpsamma mot andra nördar i samma community. Hastigheten var för trög för att man skulle kunna dela med sig av annat än småprogram, 8-bitars musiksnuttar och lågupplösta bilder. Men man gjorde det.

Nätet var som sagt långsamt. För långsamt för att ha någon kommersiell potential. Och det tyckte branschens jättar var tråkigt. Vi pratar alltså om multinationella koncerner, som hela tiden haft fingrar med i både teknikutvecklingen och produktionen av själva medierna. Jag minns faktiskt hur det var innan kommersialiseringen. Att surfa betydde att man studsade omkring mellan hemsidor, läste vad folk höll på med och skickade mail till dem. Det var lätt att googla - ja, fast google fanns inte än, men liknande sökmotorer - man hittade alltid precis det man letade efter på första sökningen. Sen började bruset komma in. Det dök upp sidor som ville sälja saker. Reklambanners. Porr. Blinkande knappar designade för att locka kunder. En otrolig massa tingeltangel och underhållning som krävde mer och mer bandbredd. Så nätet gjordes snabbare, först genom nya telefonmodem, sedan olika bredbandsvarianter och satsningar på infrastruktur.

Ser ni vart jag är på väg? Vi har en stor underhållningsindustri som skjutit sig själv i foten. Rejält. Jag ska förklara hur jag tror det hänger ihop.

1. Först skapas ett nät som är anarkistiskt organiserat.
2. Underhållningsindustrin går över till digitala medier.
3. Samma industri driver på att nätet ska göras hypersnabbt och kunna användas till att förmedla deras produkter.
4. Internetanvändarna utvecklar program som napster, kazaa och bittorrent och skickar filer till varandra.
5. Industrin stämmer skiten ur fildelarna, för att de applicerar de nya tekniska möjligheterna som branschen har gett dem på den redan etablerade anarkistiska nätkulturen.

Jag tänkte skriva Hur dum får man bli? men jag tror inte det stämmer. Utvecklingen har gått att förutse. Nu är jag är inte säker på om punkt tre eller fyra kommer i rätt ordning eller borde vara på samma plats. Men för resonemanget spelar det egentligen ingen roll.

Vad man har gjort, är att överskatta sin egen betydelse. Man har trott man kan skapa lydiga konsumenter. Kanske gjort misstaget att se Internet som ett digitalt Åhléns, fyllt av villiga kunder. Internetanvändare = kund. Kund som inte betalar för sig = snattare. När man i själva verket klampat in och kommersialiserat en befintlig playground för fritänkare.

Alltså som jag ser det, så får mediebranschen antingen gå tillbaka till analoga medier - band, vinylskivor eller något nytt - eller också acceptera att som man bäddar får man ligga och hålla käft i fortsättningen.
Nu vet jag att jag förenklar en del. Det är inte ett internationellt mediebolag som har grävt ner sladdarna i marken utanför ditt hus. Men man har legat långt framme, och drivit på teknikutvecklingen, samtidigt som man på ett jävligt beskäftigt sätt försökt begränsa kopieringsbarheten utan att ens lyckas särskilt bra (läs t ex om SCMS, eller om regionssystemet för DVD, eller det där andra som skulle hindra CD-kopiering men som bara gjorde skivorna ospelbara. Klantar.).

Debatten mellan fildelare och etablissemang har varit väldigt mycket goddag-yxskaft. Man pratar utifrån väldigt olika perspektiv. Så här tror jag: Folks avsikt var inte att sno något företags förtjänst. I varje fall inte i början när det fanns lite goodwill kvar. Folk vill däremot vara snälla mot sina medmänniskor. Om man gillar en skiva eller en film, så vill man ge den i present till alla sina vänner. Helt osjälviskt och - i storföretagens ögon - helt ologiskt beteende, eftersom dessa sedan århundraden grundar sin affärsmodell och politiska ideologi på tanken att människor innerst inne bara är giriga.

Folk laddar ner för att det är roligt. Men fråga hellre varför folk gör sig besvär med att ladda upp? Nånstans här ligger svaret på varför pirateri blev en folkrörelse, och här finns också fröet till framtidens nya medieindustri.

First against the wall

När revolutionen kommer, vilka vill du helst ställa upp mot väggen och meja ner? Själv så håller jag på med en lista, bara för säkerhets skull ifall revolutionen skulle komma imorron eller så.

1. Bingo Rimér
(den mannen gjorde för seriösa fotografer ungefär vad Enola Gay gjorde för japanerna)

Ja, det var inga fler jag kom på just nu. Vänta bara.