Varat och tiden

Skräcken grep mig en dag när jag fattade att jag hade börjat somna (och vakna) till tevens babbel. Jag låg ofta och zappade och lät sinnena omtöcknas av pladdret från tusen satans dåliga program tills min hjärna gjorde barmhärtighetsharakiri och släckte ner receptorerna.

Jag gillade det. När passiviteten omsluter ens hjärna som bomull och tankarna bara stannar. Tills frustrationen tar över och fingret måste zappa i hopp om en bättre kick. Den kommer aldrig, så zappandet fortsätter, går allt snabbare tills man slänger kontrollen ifrån sig i avsmak. Och så en halvtimme senare börjar det om igen för det KAN ju ha börjat någon bra serie. Plötsligt har tre timmar passerat bara sådär, utan att man hann oroa sig för hur livet och döden ska bli.

Tyvärr finns det ett litet problem med det nöjet och kanske med allt underhållningsberoende.
En människa behöver oroa sig för livet och döden. Tänka igenom möjligheter och risker. Lägga upp planer och strategier. Göra val och uppleva ångest och tvivel över dessa. Fastän det är skitjobbigt.

Det här är inte bara mitt påhitt, läs något av Jean-Paul Sartre han gjorde en hel karriär på den grejen.

Så för några veckor sedan åkte skiten ut. Jag har inte sett på ett enda program sedan dess, utom en halvminut åt gången i affärn (araben har en teve vid kassan) och en gång hemma hos S. men det var en så sorglig film så jag kunde inte titta.

Ångesten är värre utan teven, det är sant. Men det blir också mer gjort. Fler saker av väsentlig natur händer. Jag pratar med mina vänner om viktiga saker. Jag läser böcker. Jag bråkar med förlag och jag planerar konstprojekt. Rätt vad det är så är man död - poff! - och då är det liksom för sent. SÅ SLÄNG UT SKRÄLLET du med. Ta i alla fall och testa ett tag, den kan stå i garderoben.